Allt var bra till jag hoppade av bussen. Jag orkar inte ljuga för mig själv längre. Allting är bra så länge jag inte är ensam, men till slut kommer jag hem och öppnar dörren till vad? Ingenting.

Jag hatar att jag ibland inte kan göra saker för att det inte går, för att vi inte kan råka träffas. För jag får inte falla tillbaka och därför tillbringar jag all min tid hemma eller lite längre bort på gatan. Gör absolut ingenting dom dagarna jag är just hemma. Ingenting, ingenting, ingenting. Klarar inte av att göra ingenting, till slut blir JAG ingenting.

Allt gör så ont och jag trodde jag var starkare än såhär, jag vill vara starkare än såhär. Jag vill bli någon igen som jag vet innerst inne att jag kan, men du tog så mycket med dig. Mycket mer än vad du tror. Det är så jobbigt att vara ensam ens en sekund, men jag vet att jag måste för att klara det någon gång. Jag vill bara vara där nu.